William Shatner

Dagen vi alla visste skulle komma är här. Brace yourself trekkies! George Takei, eller Sulu för oss fans, är ett stort, kärt jävla bög. Han har levt i skam tillsammans med sin partner i 18 år...och nu, väl ute ur skafferiet, jämför han fördomarna med de rasfördomar som står emot all mänsklig anständighet.
Han är 68 år och vi älskar honom...på ett coolt hetero trekkie-sätt såklart....

Och sen är favvosatirikern Al Franken ute med en ny bok.Boken är "out-ad" så att säga. The Truth (with jokes) heter den.


/J

LA Zoo

Inte den coolaste varianten men still bad to the bone!

Ladies 'n gentlemen.....I present to you....MYRKOTTEN!

Dagens författarcitat:
"The bluebird carries the sky on his back."
Henry David Thoreau

/J

Just like honey

Framsteg i sjukdom. Sitter över en skål K red berries och väntar på min mor. Hon tar mig till Lomma där jag växte upp och nu arbetar. Infinner mig antagligen i hamnen någon gång under eftermiddagen för att jobba några timmar.

Dagens bibelcitat:

Jag kommer till min trädgård,
min syster och brud.
Jag plockar min myrra
och mina kryddor,
jag smakar mina bikakor
och min honung,
jag dricker mitt vin och min mjölk.

Höga Visan 5

/J

U 137

Körtlarna har lagt sina vapen och slaget är över...kanske även kriget. Ja, jag mår kanon idag! Klara förbättringar på alla fronter. Fira? Gärna, men utan alkohål, ingen skål. Så jag klipper mig istället och äter glass med kolasås. Jajamen.

Och för gangsterfans så kan de fira John Gottis födelsedag som infaller idag. Och eftersom jag nyss lyssnat på Dylans "Joey", om en gangster, känner jag mig lätt manad att tala om Gotti...för en kort stund i alla fall. Mannen var ju elak!

Han föddes 1940 och var en av fem bröder vilka alla gick in i den organiserade brottsligheten, och där Gotti gick längst. Han var en hård man. En soldat. En gatans tiger. Han mördade på uppdrag av Gambinofamiljen och hade fortsatt så ifall hans grupp inte hade blivit avslöjade av familjen när de "illegalt" sålde droger. Gotti gick direkt mot strupen och sköt familjens överhuvud Paul Castellano 1985.
Som Gambinos gudfader blev han ofta kallas Dapper Don, då han framträdde i skräddarsydda designerkostymer och älskade mediernas uppmärksamhet. Han blev populär i sitt kvarter i Queens då han höll stora partyn och anordnade storslagna fyrverkerier samt höll brottsligheten låg...han var ej heller främmande för att skaka hand med turister och upplåta sitt prydliga ansikte åt fotografer.
Han undvek länge rättvisan med hjälp av hot, mutor och mullvader inom polisen...men efter lång elektronisk övervakning kunde FBI snärja honom genom ett vittnesmål (Sammy the Bull) och 1990 sändes han till Marion, IL för att spendera resten av sitt liv i isolering.
John Gotti avled den 10 juni 2002 av strupcancer och begravdes i Queens.

Även New Yorks tunnelbanesystem föddes idag, 1904.

Jag har bara få sidor kvar av Brokeback Mountain och tänker läsa ut dem idag. Yes.

N har kommit hem. Väcker lite minnen. Bra.


/J

Ang Lee...eller två bögar på ett berg

Städning klar. J kom över med en latte och jag smittade honom ej. Känner mig klart starkare idag men undrar om jag är sambo nu...är 25 rätt ålder?

Vi förlorade en kämpe igår så jag tänkte ta upp en osannolik rättvisans förkämpe. En vit sydstats man som förtjänade sitt levebröd genom att showbrottas...a wrassler!

Sputnik Monroe anlände, eller svepte in, i Memphis, TN. 1957 från Mobile. AL och hamnade omdelbart i klammeri med rättvisan. På den tiden fanns en lag mot grubblande och försök till tölperi...och Sputnik kunde grubbla och tölpa bättre än de flesta.
Det var en elak wrestler som benämnde sig själv "scientifically rough"...vidare citat "I'll jump in the air and shit in your hair" bevisar hans elocutio.
Men detta är bara underhållande och tom info...vad som särskilde Sputnik och som sätter honom i sällskap med Rosa är hans egenhändigt desegregerande av åskådarna som kom för att se honom hoppa, stånga, bita, slå och frusta.
När han efter att ha besegrat sin motsåndare i ringen vände han sig likt en gladiator mot publiken för att se vad de önskade. Men olikt sina kolleger struttade han inte framför de främre raderna eller vip-sektionerna utan såg bortom dessa mot de sämsta platserna. Där befann sig de svarta och det var hos dem han sökte godkännande och uppskattning för kvällens insats.
Sputniks stil gjorde honom vida känd och han drog in stora summor åt ägarna och kunde använda denna nyvunna makt åt att tvinga igenom beslut att upplåta mer läktarplats åt de svarta fansen..av honom, kallade vänner. Han var även påpasslig nog att muta dörrvakten att släppa in fler än tidigare bestämt. Effekten blev att man var tvungen att integrera platserna och Sputnik Monroes wrestlingkvällar blev de första integrerade tillställningarna.
Efter att ha haft en medioker period inom wrestlingen återkom Monroe med sin tour-de-force, ett tag-team med en svart wrestler Norvell Austin. De turnerade med stor framgång med tesen Black & White is beautiful.
Memphis hade förändrats och Sputnik var en av få som stod ut och talade ut mot den tjocka dimma som var status quo i den amerikanska södern.


"I never let anybody get out of there a winner." -- Sputnik Monroe


/J

Perennial edict

Julen stundar och vi fick just en stor själ att be för på den heliga natten...en natt jag kommer att ligga i en glöggdränkt dimma.

Rosa Parks 1913-2005

"Back then, we didn't have any civil rights. It was just a matter of survival, of existing from one day to the next. I remember going to sleep as a girl hearing the Klan ride at night..."

Lev väl

/J

Enola Gay or the day time stood still

"Now there's a haircut you could set your watch to"

Jag är ute mycket och på mina filantropiska turer träffar jag på många barn. Och så underbart stimulerande det är med så gudfruktiga och naiva frågeställningar. Ja, ni skulle bara veta!

En ständigt återkommande fråga, ställd av barn i vitt skilda åldrar, är: Varför ville någon ta livet av Charles Lindberghs barn? Mmm....tänkvärt, och så spännande! Så luta er nu tillbaka och låt mig ta er hundra år tillbaka i tiden då elvispar var få i antal, radiolor coola och handikappanpassade myndighetshus ett dåligt skämt.

Klockan hade just slagit nio den kvällen som var den första i Mars. Charles Augustus Lindbergh Jr. lyftes ur sin säng och kvar lämnades ett brev med krav om lösen...där, ser ni, på fönstrets kalla karm. 50 000 dollares löd kravet på. En hiskelig summa pengar även för en ikon som Lindbergh. Fotavtryck hittades i rabatterna...kontakter togs med mörkermän i undre världen i hopp om kontakt med kidnapparna. Men inget bar frukt. Frukt definieras förresten med vad som är kvar efter en pollination och befruktning då en del av pistillen vissnat och fruktämnet växer kraftigt.
Från Brooklyn, NY skickades lösenkrav nr2; anlände den 6:e. Denna gång var kravet 70 000 $ Nu höjdes polisens insats och privata utredare sattes in från Lindberghfamiljens sida.
Tredje kraven kommer den 8:e Mars...och mycket dealande senare kommer kravbrev nr. 9 på 100 000$. Än inga framsteg.
Vid ett möte med mellan kidnapparna och en mellanhand kommer man till en ny överenskommelse och 50 000$ dollar betalas kontant ut och barnet sägs kunna hittas på en båt, "Nellie", som ligger vid Martha's Vineyard, MA. Båten hittas aldrig trots intensivt letande.

För övrigt kom det en film samma år som heter Wait Till the Sun Shines, Nellie...

Den 12:e Maj, 1932 hittades utav en slump barnets halvt begravda, halvt ruttna kropp sju kilometer från Lindberghs hem. Huvudet var krossat och flera kroppsdelar saknades. Det hade varit dött i två månader...
Och kidnapparna? Jodå en tysk låg bakom det hela...men det visste vi ju hela tiden. Det är ju inte så att de var goda innan -39...eller vad? Han blev strömförande den 3:e April...Hauptmann från Sachsen, Tyskland.

Så slutar en febrig deliriumstänkt tankeverksamhet....i katastrof.

"No, I do not have remorse. I pity the people who were there." - Dutch van Kirk

/J

Slumpens musik

Allt lugnt...faran är avblåst och fyrtornet släckt. Inga sjuka fåglar över Alexandria i natt.

Bara lite körtelfeber

Minns mig med kärlek...ridå


/J

Starting over...

Kände mig lite hängig på jobbet igår...kom hem och sov fem raka timmar innan jag mötte M. Yr och med tryck över bröstet (aw, så mycket väger hon inte!) somnade jag och vaknade strax efter sju...ur slag och slagen tog jag mig in i chefens bil...två timmar senare satt jag på en buss hem. Fågelinfluensan har kommit till Sverige och ni läste det här först. Jag ville ju bara krama den haltande ålakråkan ett tag...

Har blivit löjligt omhändertagen. Det är inte i mina händer längre...sen gick hon och mina händer är fan kalla och torra!
Vad gör jag nu? Vem får nu se alla dårar på min vind...vem får nu se dem, herregud?

Skidsäsongen har inletts ser jag. Känns rätt passande. Och rogivande.

Farväl...Bird on a wire


/J

På stormsteg mot österlen

Tis kväll: Möter E på Fellini, jag tömmer mitt glas och vi reträtterar till min lya mitt i city. Fortsätter med vars tre öl och gott samtal rörande kärlekens offer. En och annan Chesterfield...lamporna släcks och &Bar är nästa uppehållsplats. Vi dricker sataniskt goda drinkar, någon öl och ser en date haverera. Sorgligt men han var hopplöst borta ur spelet efter en timme...
Hälsar på M och ber henne vara beredd efter jobbet...hon slutar sent.

E och jag skiljs åt men inte utan att han gett mig välfungerande råd och delat på lite godis på Knut den stores torg. Har en halvtimme på mig att förbereda...

ostron...............................levande ljus............................Riesling...........................filtar

Jag är en slav under min egen romantik och skulle lätt kunna sälja mig själv...köpare?


M köper ingenting...bara ser och uppskattar.


Kär...igen



/J

Hootenanny Jamboree

Små strömsvängningar när Dylan blåser ut koncertlokaler i England. Det slår mig att han inte får dö...någonsin!Han stal röster, låtar och skivor. Blåtonade filmrutor där vi färdas genom den amerikanska mellanvästern, ett snötungt landskap där drömmar ligger och vilar. På väg men utan riktning...
"Let the word go forth from this time and place to friend and foe alike that the torch has been passed to a new generation of americans. Ask not what your country can do for you. Ask what you can do for your country."
New York -61. Dylan anländer till Greenwich Village. New York -03. J anländer till världens huvudstad! Jag vill desperat tillbaka...Lorca...Letterman...Madison Square Garden...Midtown...Nobu...Next door Nobu...Dempsey...Dinkytown...Sontag...St Patricks Day...Ellis Island...Expecting Rain...

Jag har dammsugit, moppat, diskat och ätit. Det är kött på mina ben men jag längtar efter något angeliskt.


/J

"They lied to you champ, they lied to you..."

Så gick jag inte upp förrän tre...hon ger mig dåliga vanor tillsammans med bra. Hann med att baka scones innan hon vaknade. Lite juice, exotiska frukter och tåget gick inte att stanna. Långa mörka hår i min säng, lika långa och mörka i min dusch...en delad iPod i sängen, a soundtrack to our cigg...hon går nog snart.

Dagen är snart utan ljus och jag borde köpa nya sängkläder, vin och träna...två av tre hoppas jag på. A stolen night of bliss. Memories are made of this. Fem timmar kvar på Ebay, sen är George Foremans grill min. Lean mean grilling machine!

Har laddat ner Dylan-dokumentären och känner för en sådär tre och en halv timme av unbridled love. Game got game. Så blir det.

Jag luktar kvinna. Vi föll för länge sedan och hittar jag någonsin tillbaks så har jag dina minnen med mig. Minns du mig?

Fantastiskt trevlig lördag. O & K & L & V & K & J & I & jag.


/J

Sun in my morning

En drömmande dimma är mina senaste dagar...jag har sett natten komma fallande men när jag var redo att falla med den stod hon där. Det går snabbt nu...Paris var inte långt borta igår, och vårt Paris var här.

Gick upp lycklig imorse...duschade men lyckades inte få bort allt, skönt. Tog en stor latte på Mårtenstorget och såg dagen och alla torghandlare storma fram, frenetiskt men ändå lördagsledigt och med invand lätthet. Dagen tedde sig inte illa ur ett litet perspektiv på en grön bänk.

Såg med spänning hur meddelanden hopade sig i min telefon...de bådade illa och blev mer och mer intensiva. Oron infann sig "lite", jag jobbade vidare i vagnen, hjälpte än den ena, än den andra dåren. Då dök hon upp...sen dök jag upp efter jobbet. Vilket leende hon har...M.

Nu vilar jag efter en kort afton av kaffe, prinsessbakelse och uppriktiga ord vänner emellan. Kvällen blir till natt med de kommande hundra ölen. I can't wait...Who wants to live 4ever?


/J

The way you say good night...

Klockan är strax efter sju och jag har inte bloggat på två dagar...Att ingenting sattes i pränt iförrgår har att göra med en stor alkoholberusning (inte helt fel), och att inget tillkom igår berodde på en helt annan sorts berusning. Jag hade gärna skrivit hur underbart det var men jag finner inte orden.
Sex timmars sömn på två dygn är i underkant känner jag, nu när tangenterna verkar vara i konstant rörelse; och sen när lider jag av dyslexi? Förhoppningsvis är det en övergående känsla.

Jag gillar att skapa nya minnen...we are the music makers and the dreamers of dreams.


/J

Alabaster hands to weed the gooseberry bushes

"Is there another way?" - Grace
Rösten är Nicoles men övertogs och jag tas på sängen när den storslagna Bacall, noirdrottningen, talar. Jag färdas tillbaka till sköna kvällar med grå filmer med svarta nätter, hårda kvinnor och pianobarer...Casablanca, New Orleans...i Lomma.

"Who were the men in the car?" - Tom
Ritade vägar, streckade tomter, illusoriska hem och verkligt skådespeleri.

"Goodbye Grace" - Jack
Hur ofta säger vi nej till frälsning? Min lägenhet känns plötsligt ljus och rymlig, filmen gör något med mig. Kom in så bjuder jag på kaffe....nej, nej...krusbärsmarmelad på nyrostat bröd med en skiva västerbotten som en eftertanke. Persiskt té i delikat porslin, i ett slött förmiddagsljus.

"How do you know what I dream of?" - Grace
Och nu...fnittrande unga kvinnor, barfota i Retiroparken omgivna av vårens första frökapslar, med pärlvita tänder och lätta vrister...vi sjunger och jag är visst en pojke än.

"Not this way. It's not right" - Grace
Min morfar tog mig till Kalmar i den röda lilla bilen; en tur i länet längs boholmarna. Vi gick in på ett kontor och fick myrgift. Jag lämnade en ritad pilgrimsfalk till en reklamman. Allt var annorlunda då.

A. kom förbi och vi bröt bröd...öl, ost, kex, ryggbiff.

"Everybody in this town's had your body but me...and we're supposed to be in love" - Tom
Ljus i byn...misstänker att det är skenbart. Och, visst är det så. Tom sviker. Mörkret sänker sig och jag inser att Von Trier gjort det igen. Ett förbannat kräk...och genial.

Jag är väldigt trött nu

/J

Arrowroot (Maranta arundinacea) 2.0

Hon var enkel så. Från huset leder en väg upp mot berget. En serpentin, en orm...kantad av höga tallar och spensliga buskar. Den är uråldrig, från början skapad av ripjägares fötter sedan spårad utav tunga traktorer.
Det råder en stilla ensamhet uppå den och det var alltid en bra väg att gömma sina tankar på, ja att gömma vad man än behövde. Selma gillade aldrig mina turer på glömskans stig, nu bodde hon där.
Hinkle byggde en stuga vid bergets fot för ett par år sedan. Det var inget stort men tillräckligt för att två skulle kunna dela på minnen och skapa nya däri. Hinkleätten hade levt på, av och kring berget så länge någon kunde minnas och på en ort så liten dom denna, och av slik art var gamla, stötta, prövade och omprövade, förbättrade och omklippta berättelser allt som fanns. Så ur den hinken kunde det ösas tills baren stängde; ofta utav ren materiell utmattning. Den röda tråden mellan klunkarna var att Hinkles var ett tjuvjagande, krämande samt ockrande släktskap. Den som bodde tre kilometer från mig var en smord bilhandlare som gjorde affärer i byns mitt. Välkammad och med ett bländvitt leende krängde han slitna tyska bilar, avdankade amerikaner och upprostade japaner. Selma såg aldrig åt hans håll och snön verkar aldrig försvinna.
Vårt förhållande hade hade varit dåligt länge när han kom. En ramm i mitt hem, mitt hus banne mig, en pick up av skrytsam storlek parkerad på min uppfart. Han var den gode grannen med väl inövade manér, men rävgift och dåliga skaldjur. Jag teg mest och han kunde därför med lätt elegans falla in i sitt uppenbara syfte. Hans leenden besvarades av en hustru trött på det enkla. De har alla vingar, kvinnor. De var ute på linan att torka, redo att flyga. Jag märkte inget förrän senare...
Det fanns röd lera på vår enkla bils underrede. Lera av den typen som under den tysta våren vaknar och kastar sitt frostiga fängsel och fastnar på allt som kommer till bergets fot.
Nu avtog ljudet, men jag är orolig. Fångad av min handlings konsekvens. I ett rus av vansinne och eftermiddagsöl hade jag kastat hat och etter över henne. Selma. Allt det lilla, det gnagande i vårt liv överdrevs, drevs till nya lågvattenmärken, blåstes upp och slungades ur mig. Den lilla sparven hade inte en chans. Kanske hade hon bara varit där en gång...kanske var hennes ärende oskyldigt? Stammande och skrämd hade hon låtit sleven och syltkaret falla. Glas och röd sockrig röra på hennes mockasiner. Vreden lade sig inte och stormen följde. Jag minns att första slaget inte var planerat. Hon ryggade och klev tillbaka. Väggen, centimeter från hennes hälar och rygg var illa dekorerad. Det hade alltid stört mig, dessa vävda border med bibelcitat och förnumstigheter. Hon var min vingklippta ängel.
Det andra slaget bröt ett pat ben i min hand men jag kände aldrig smärta. Allt skedde nu kallt och i kalkylerad aktion....varje nytt sår beslutade var följande slag skulle landa, styrde handen mot oskadade ytor. Det var jag som var trängd! Det var min rygg mot väggen, jag som ville förbi! Hon förblev tigande under dessa minuter och jag begravde henne inte...jag gjorde en enkel och ytlig grop för hennes lilla kropp samma natt.
Slagverket och snön fick mig att minnas igen, att höja min blick från en kortare text för framtida publicering i jaktmagasinet Gun Dog. Kom på mig själv med en tanke på mina föräldrars terrier i stugan i Vermont. Jag stängde aldrig dörren när jag klev ut i snön på min väg upp mot berget...

"Täck inte över mitt blod, o jord! Låt dess rop aldrig tystna." Job 16:18

/J

Bandwagon

En lång arbetsdag utan klar eftersmak och jag styrde mina steg mot Intiman för en dos av politisk kammarfars. Först ett pitstop på Brunos för två stora latte, en munk och en varm macka. Hann beta av en femtio sidor McEwan vid det lilla bordet tvärsöver en halvt dussin riktigt attraktiva kvinnor/tjejer från mellanöstern...vände säkert två sidor utan att märka det.

Hem för ett par snabba öl innan jag tänker bjuda in mig själv på fest hos broderns Ola. Känner att det blir roligt, garanterat löst från min sida. Vilket vin? Tar jag ett vitt lär jag ta två...tar jag ett rött blir det mindre dumma leenden men även mindre underhållande dumheter.
Vad göra? Tar nog en trio av sorter.

Sätet på tåget hade en doft av gammal avföring...mänsklig sådan. Vem spillde? N ringde idag, på ett nummer jag inte känner igen...kanske förklarar varför mina sms inte besvarats. Bitterheten då = malplace. Merde!

Sverige tar sig an Kroatien men jag var aldrig bra på att älska dig, så åt helvete med sina smörgåsar! Fy skock vad jag saknar den natten.

Dance with me my old friend, once before we go...

/J

Arrowroot (Maranta arundinacea) 1.0

Det rullar ljud ned från bergets fot, som av trummor.
Dimman kom i tisdags, tidigt på morgonen och än har den inte lyft. Den är alltid sällsam så här års; insvepande och gnistrande kyla som sätter alla vettiga tankar ur spel. Det lever vättar och sirener i denna tjocka. Vi odlade äpplen, Selma och jag. Golden deliscious, Hawthornden, Ribston, Alexander och astrakan.
Gavlarna på huset tycks dra sig inåt och böjer, pressar virket till att framkalla ljud ur en avgrund med minnen långt innan plankorna ens var träd att falla. Ett skrämt hus, ett levande väsen som en gnagare jagad in i en återvändsgränd med ett rovdjur mellan sig och friheten. Jag känner att hittar jag ingen öppning är jag lika förlorad som huset.
Bullrande stoiska slag mot rutorna skakar dem och resonerar in i vad som måste sägas vara en liten tillvaro. Ett trångt vardagsrum utan vardag där det sista fotogenet håller en suckande lampa vid liv. Ett kök så fullt av minnen att man ogärna ens vill äta igen, någonsin. En sängkammare...
Vi levde tillsammans. Hon var stark, hade en bra familj, ville leva i stan. Här ute fanns ingenting påstod hon. Mina korta texter hamnade i facktidningar på orter med udda namn. Pengar hade jag inga då, nu är min hud torr och mina rörelser långsammare. Vi försökte med päron men ingen av oss hade kunskapen.
Jag gav henne korta men fumliga, grymtande pulser av njutning...kanske tröttnade hon. Efter jag kommit försvann hon alltid ut på toaletten. Hon tog sin tid och klädde sig till tänderna, kammade håret och satte upp det i sin avlidna mors järndiadem. Kontrasten mot min svettiga och otvättade, nyknullade kropp var olidlig. Mer än en gång fick jag skaka liv i henne efteråt när hon stod vid det rökgula fönstret, stirrande upp mot bergets fot............

mer följer inom kort.

Love me, love me, pretend that you love me...leave me, leave me, just say that you need me.

/J

Fatigue

Tog en hög öl med O. Alltid lätt och skönt att landa med en nära vän. Vikten av vänskap, vikten av vatten...vikten av sin egen självkänndeom är aldrig konstant i ett samtal värt något.

Tänkte dricka lite vitt ikväll men då helgen blir hyfsat torrlagd vägrar jag för-kompensera. Vad som sker blir ett samtal till Halle, Saale...undrar om hon svarar i natt? De bittra minnena från förra gången är kanske utspädda nu.

Helg o helgade tid. Med lite tur hinner jag med att se Dogville innan Manderley...vilken lättsam helg det lär bli. Von Trier har ju alltid ett rosa skimmer över sina verk. Det värker fortfarande från Breaking the Waves.

I am a lineman for the county.

/J

Hannah Arendt

Denna lilla sak jag upplever. Samma flaska vin, har stått där länge nu...den sorteras under färgat glas då den var fylld med rött och är därför grön. Den lilla påsen vid sidan av dörren, med halvtomma soyapåsar och möjligtvis lite ris. Mailet som aldrig besvarats. Denna lättja jag talar om. Hur kommer det sig att de mest banala uppgifter ter sig omöjliga att exekvera...medan företag, i relation, tusen gånger mer krävande utförs utan ansträngning?Om vi säger att det är svårt att få sig att ta livet av ett husdjur...hur svårt är det då att beröva otaliga
människors liv? Är det lätt? Nej, blir det naturliga svaret. Men om man förvandlar sin granne till något mindre? En kackerlacka kanske...eller en hund? Om vi banaliserar mordet dvs.

För att det samhälle vi lever tillsammans i skall fungera krävs det en aktiv handling, ett ständigt upprätthållande. Lite som det samspel som råder mellan Gud och den troende. Att släppa på den aktiviteten kan ha många orsaker men ser vi inte lättja i det att uppge något? Om man släppt, kan man då se andra med samma ögon? Nej. Däri ligger relativismen. Fanatismen inom religioner ligger inte i att de ser åt samma håll, den ligger i att inte se sina grannar. Att inte tala samma språk. Finns tanke utan språk är en klassisk frågeställning. Språket jag inte talar är
japanska och därför tänker jag låta soyapåsarna ligga vid dörren...men jag blir ingen Eichmann idag. Jag öppnar mina
ögon istället.

Du sade inte adjö...jag gör inte alltid det heller....................bara till dem jag älskar.

2046


/J

Rom-Rom-Roam

Från det imperium av maktfullkomliga romare hittade jag romer (folkslag) och det därtill närbesläktade ordet (anglosaxiskt) roam. Alla färdades, de förstnämnda mot en oundviklig kollaps under sin egen övertro...de senare har inte slutat färdas.
"Heart of mine go back home,You got no reason to wander, you got no reason to roam."
Vad är villkoren för vandringen? Är resan som mål ingen klichéartad komponent av livet? Men för vem? I pick-n-choose-samhället, den sekulariserade västra hemisfärens gudomlighet, är det antagligen bara en fluga och ett privat val (säkerligen väl grundat i akademiska termer)...men vem vandrar och måste vandra vidare? Jag reser i drömmarna och jag drömmer när jag reser...resan i sig själv är aldrig så bra som jag upplever den genom ett raster av låtar, filmer och fantasier. Kanske är resan det som frambringar dessa drömmar om ett liv på väg, men vägen är inte en Lynch-fantasi realiserad. Vem går nedför denna väg med öppna ögon? Abre los ojos!
Por el camino del desierto
El viento me despeina
Sube el aroma de colita
Luna, luna de nadie
Ella a lo lejos
Una luz centela
La idea de mi estar

Glömde nämna att Brown Brothers inte bara gör en fin zinfandel utan även en ypperlig shiraz. Per rekommendation av min bror. Deras zinfandel når inte upp till Fetzers men syrah'n/shirazen är enastående mjuk tvärsöver en habil thriller med en modern Brando i huvudrollen.

Det är bättre, mina vänner, att fyllebeställa böcker än att skicka sms med avsändare: berusad man du vet vill fumla av din blus knappar. Dyrt på kort sikt men ack så stolt uppbyggande i längen.

'Had he turned around, he would have been shocked to see a young gypsy lift the egg basket and sneak off with it..." The gypsy camp / D. Dijkstra. - Amsterdam, 1916

/J

Arla

Första uppstigningen med enbart mörker...solförmörkelsen igår räckte alltså inte? Nåja, då är hösten cementerad och vi har en del diamanter att finna när oktoberskogen brinnner. Först på listan av överlevnadsutrustning står fylliga, bäriga och ändå lite uppstramade röda viner. Dessa kommer senare att behöva kompletteras med rykande glögg, mandel och russin. Vidare är skönlitteraturen alltid aktuell som en fyr genom skummande vågbrytningar på svarta hav. Ett par klassiker först: As I lay dying av William Faulkner samt Blood Meridian av Cormac McCarthy.

Sean Penn var strålande igen. Man har lärt sig förvänta stora tolkningar av vilka karaktärer han än åtar sig att skildra. Det är orättvist och paralyserande av alla framtida recensioner; jag får börja leta nyanser i fortsättningen. Nyanser och vita nejlikor.

Ny dag.

/J

Everybody's gotta learn sometime

Kvällen har varit väldigt speciell...mycket har handlat om charader och misstagna identiteter. Som det en gång sjöngs; vem är du, vem är jag, levande charader. Commedia dell arte om jag får be. Livet är en sång och jag höjde just en tonart. För högt? I hope I'll live 2 tell.

2-7 i häcken i korpen. Jag är målis så jag borde vara besviken, men ett sorgligare lag har jag aldrig spelat med. Gårdagens oceaner av sprit hade sänkt en långtradare fylld av polska torpare, så insatsen var inte helt oäven...the wild bunch. Peckinpah förstod sig inte på Dylan...bara pistoler och öppna landskap; eldvattnet förstod dock honom. Det göra alltid det.

Har grandiosa planer för måndagen. Herregud låt dem förverkligas...de har en tendens att falla platt. Men viktigast är ändå tisdagen då Nobelpristagaren (och en personlig favorit) José Saramago kommer till studentafton. Jag rusar från jobbet för att se om han är en lika stor karaktär under Guds himmel som han är mellan sidorna, mellan raderna, på papper.

Partiell solförmörkelse imorrn. Be there.

"...breaking down the distance between right and wrong."

/J

Dwight/Duluth

I would be crazy if I took you back, it would go up against every rule....you left me standing in the doorway crying...suffering like a fool.

Fest i natt! Anders och Wanko/Wonka bjöd upp till dans och det var en merengue värdig Dalaplan...Såg en man som var full, en annan som var svår och en tredje som visste var han skulle plantera sina fötter. Lite drinkar, lite öl, lite minnen och mycket kärlek...ibland från de man trodde kunde. Träffade mrs. potatoe head...kan fortfarande inget om henne. Frågan är huruvida jag kan säga något om henne när jag inte ens kan kasta en dum kommentar...hoppas Anders sitter på mer kunskap. Sevilla in memorian, säger jag. Sevilla är inget stup för oss påstår A. "Ah, din lille jävel, kom hit så får jag brotta ner dig!"

Ärlighet varar längst...om man inte tror för mycket på sig själv.

Jag hade gjort allt...och gett allt...now we're a thousand miles from nowhere.

/J