Everybody's gotta learn sometime

Kvällen har varit väldigt speciell...mycket har handlat om charader och misstagna identiteter. Som det en gång sjöngs; vem är du, vem är jag, levande charader. Commedia dell arte om jag får be. Livet är en sång och jag höjde just en tonart. För högt? I hope I'll live 2 tell.

2-7 i häcken i korpen. Jag är målis så jag borde vara besviken, men ett sorgligare lag har jag aldrig spelat med. Gårdagens oceaner av sprit hade sänkt en långtradare fylld av polska torpare, så insatsen var inte helt oäven...the wild bunch. Peckinpah förstod sig inte på Dylan...bara pistoler och öppna landskap; eldvattnet förstod dock honom. Det göra alltid det.

Har grandiosa planer för måndagen. Herregud låt dem förverkligas...de har en tendens att falla platt. Men viktigast är ändå tisdagen då Nobelpristagaren (och en personlig favorit) José Saramago kommer till studentafton. Jag rusar från jobbet för att se om han är en lika stor karaktär under Guds himmel som han är mellan sidorna, mellan raderna, på papper.

Partiell solförmörkelse imorrn. Be there.

"...breaking down the distance between right and wrong."

/J