Omtagning...The Return

Är det i sanning dags att börja blogga nu? Är det så?

Då inleder vi med att jag nu är krögare. Magsår. Äldre. Icke gives dock en tum vika inför det stora äventyret.  

“He stood at the window of the empty cafe and watched the activities in the square and he said that it was good that God kept the truths of life from the young as they were starting out or else they'd have no heart to start at all.”
―Cormac McCarthy, All the Pretty Horses

Bidar min tid

"Only earth and sky matter. Only the endlessly repeated flood of morning light....You begin to see that God does not owe us much beyond that"

Grattis och tack för det året

Jamon Iberico de Bellota Gran Reserva, Taleggio & Gåsalever. Världens tre bästa matnationer...och litta skånskt surdegsbröd för att balansera drygheten. Som då inte alls finnes här i myllan

ute i stycket... Nu 31. Vad nu?

John Lurie & Jag

Kanske bra att jag far till Valencia.

Tobruk...inte bara Rock Hudsons

...stör inte Kadaffi?

The Last Cheater's Waltz

Why won't anyone think of the children!!!

Jag vägrar kalla det för socialrealism då ordet är utnött, blekt och ofta märkligt använt på ett slentrianmässigt vis om livet som sådant. Kanske bara en hjärtlig dos vardagsrealism kanske? Ja, för barn då :)

Inte alldeles ensam?! Skönt ju...lite som mången vuxen människa på jorden. Men att barn inte är helt ensamma känns lätt tröstlöst. I alla fall för dem. Inte helt död? En bok om Lasses farmor kanske? Ja, som ni begriper riktar sig denna volym till de rätt unga husdjursägarna; som numera inte

får höra sagor om att deras kanin Herodes eller deras tamråtta Bengt åker ut på landet och har det rätt gottigt utan går i just herr Muffins fotspår....dvs kompost.

Jag gillar det. För uppföljning om barns mentala hälsa förr, se Det Vita Bandet.

Lev i frid

Jag som tjockis

Sedan året börjat sin trötta gång har jag nått sjuttiofem kg+....Vilken ond kraft skapade
det kreatur som nu rör sig likt en pendel, mot min egen riktning och kraft....runt midjan?
Mina vänner...men även min kniv........förlåt mig. (Tog ingen efter-bild)

Oxfilé & Gaja "Costa Russi" -90...evig

Piggvar på 70-talet...hemma till Hanekes Das Weisse Band. Som en skändning av själens fibrer. Fisken var kalas dock.

Naken vid kusten

Vi räddade en fiskare ur hamnens svarta vatten...Bengt-Åke. Sällan det är så nära. Försynen gjorde säkert sitt till. Ett par timmar senare har man lagt alla sina plagg och möter samma vatten en mil bort. Under ordnade former, men det är en otäck syn icke desto mindre. Bastu, öl och hög feber följde så allt var som vanligt denna lördag i Herrens år.

...daterade färdigheter

Svepta, suttna, dränkta i snö & kyla...under isen ligger drömmen om det lilla imperium man en gång drömde om att besitta. När ansiktet utstår ett nötande av kylan som bara tidens besvikelser kan konkurrera med...

...då får man återgå till de enklare njutningarna...att åter suga på epok-termen, De små triumfernas tidevarv. Kålsoppa och bröd. Kanske en lite ljusare tanke uppstår. Vårens tecken får skapas internt än så länge.

Du är inte Lund och därför ses vi i vår

...här har jag inte råd att bo. Vill inte heller. Men det är rätt gott med salt i luften och en dase som skruvar sig.

Så förbannat vacker är du, kära borg för intelligentian...parken utanför huserar Tareq (min bästa kompis) och minnen från somrar med vin, av vin och för vin...Så lider dagen mot sitt slut och solen har lagt sig ned...snart lägger jag mig hos dig. Vi ses i Slottsstaden.

Mer nödtorft...bara det mest nödvändiga

Nya godbitar. Fick bli en hel låda av Radicin...skall gobbajevelen framför mig i kön ha en låda skall jag, fan ta mig, också ha en. Ridge's finaste också....åååååh. Det blir nog en välsignad jul ändå.

Atun och allt som är med det.

Jag bryter ett stycke av havets guld och det smälter när det trycks mot gommen. Stolt fisk men på väg att lämna oss. Mastroberardinos Radici lämnar bara glada minnen...även här, i någons lägenhet på Sorgenfri.

Bara skönt...endast lycklig

I väntan på guld...sista tifot för i år.

Ivo satt framför. Missade matchen men inte en sekund. Förutom när jag stör förstås.
Ja. Kära hjärtanes.....Gud var bra. Inte lika välregisserat som -04 med den tidens olidliga spänning, men så vackert att det blir en fresk av det, målat över hela jävla himmelen. JA!

Dias del Bacalhau

Bären skulle inte vara där...någon typ av halkolycka föranledde deras intrång i torskens värld...

Men hemma hos bror finns tröst...hittar den ingen annan stans....eller jo, möjligtvis där nere i botten. Gott blev det. Maten också.