Sannerligen sent på jorden

Det har kommit krypande men utan spår efter och ingen skugga framför, fastän solen ligger lågt...vansinnet och dess irrlösa, cirklande eldflugor som dansar ur bråddjupet där barn blir svartasotiga änglar ingen vill kännas vid och där vuxna män inte bär ljud ur sina vettlösa munnar utan bara gåvor från en tid ingen vill minnas.... De dansar hemsökta genom natten och kryper in under fönsterblecken...sommar utan semester är ett annat ord...jaja. Kanske skall öppna den där Gaja Sperrs och hoppas att frälsningen finns där, någonstans i botten av flaskan.

Man betalar dyrt för att bli slagen, så fruktansvärda sagor är sommarens litteratur. En ny Kadaré ligger på nattduksbordet och väntar på att få släppas fri. Hej hopp...

Sci-Fi Psykotv...Cormac och onda varsel

Ser två avsnitt om dagen nu av underbara In Treatment (med en gammal favorit i Gabriel Byrne); den enda serie efter Sopranos som givit mig något.

Hur underskönt att efter en lång dag av brottande med självet kunna se terapeuter styra sina fartyg av livslång yrkeserfarenhet mot än havets centrum, rakt under stjärnorna, än mot klippigaste sund. Lögner på lögner men med klar insyn...till och med kameran, som verkar stationär, hjälper oss att se. Rör sig ytterst sakta men så kirurgiskt precis för att avslöja inre känslor hos karaktärerna. Detta är tv. Den enda tv värd något just nu...och jag laddar ner det...Fy fan.

"He stood in the center of the square where the tracks of commerce lay fossilized in dry

mud all about him, turning, an amphitheatrical figure in that moonwrought waste manacled

to a shadow that struggled grossly in the dust"

Drömmer mycket nu...alltid med en ton av ont varsel. Först lycka och lust sedan eldar, smutsigt vatten och trasiga kraftverk under dött solsken...kvinnan finns där och hon vet. Jag bara reagerar stumt och lönlöst i drömmen. Lite som det alltid varit kanske.