Good Intentions Paving Company

Det står sanningar att finna i vinet...inte alltid enligt gammal visdom om den "sanning" som finnes uti dryckenskapen...utan just de handlingar man utför, de glädjerika skapelser, skratten, nyfunna löften som är både givna men även rusigt emottagna. Lyssnade nyss (tio min sen.) på Tommy Körberg och fann mig känslomässigt kastad bakåt i tiden. En tid då allt var luft under fötterna, bara nakna kroppar som lekte mellan tonerna. Bara breda leenden och lätta händer. Nytt. Men nu, när det nya har glömts bort och tryckts ned i ett hörn, vad? Ett glapp mellan nyfikenhetens diktatoriska upprymdhet och tvivlets trumpna ego. Vad då? Jo, ensamhet. Att försöka passa in stjärnformade bitar utav trä i en låda med bara kvadratiska öppningar. När infinner sig det allvar som livet är? Det lever ju ändå och andas bredvid...visar sig ofta t.o.m; skulle det vara så att jag inte knyter mig hårt till någon annan innan det verkligen gjort ont? På riktigt.

Inte som när rapsen vikt sig från sommaren och berett vägen för vallmon. Rapsens guld och vallmons eviga melankoli. Efter dem står livets ax blott veckor innan skörd. Nu, när hösten trycker sitt bröst mot vårt, är tiden för tankar om dessa ryckiga känslor, drick-nics, kön, händer, munnar, vin, tänder, stjärnskott som lämnar hela sin gyllene färdbana efter i våra sinnen. Täcket får ett nytt liv...önskar bara du vore under det.

...a poor man all his life: before the revolution he bowed before his betters; after, he refused to doff his hat to any man. Shiitake & Hjort får inga himlakroppar att röra sig...men kanske får jag ta ett steg åt sidan. Mer är inte nu...

Jag vill leva

Det är så här jag vill leva...varje dag. Evig känsla av upprymdhet. Varför då....

...känns det såhär igen?