Arrowroot (Maranta arundinacea) 1.0

Det rullar ljud ned från bergets fot, som av trummor.
Dimman kom i tisdags, tidigt på morgonen och än har den inte lyft. Den är alltid sällsam så här års; insvepande och gnistrande kyla som sätter alla vettiga tankar ur spel. Det lever vättar och sirener i denna tjocka. Vi odlade äpplen, Selma och jag. Golden deliscious, Hawthornden, Ribston, Alexander och astrakan.
Gavlarna på huset tycks dra sig inåt och böjer, pressar virket till att framkalla ljud ur en avgrund med minnen långt innan plankorna ens var träd att falla. Ett skrämt hus, ett levande väsen som en gnagare jagad in i en återvändsgränd med ett rovdjur mellan sig och friheten. Jag känner att hittar jag ingen öppning är jag lika förlorad som huset.
Bullrande stoiska slag mot rutorna skakar dem och resonerar in i vad som måste sägas vara en liten tillvaro. Ett trångt vardagsrum utan vardag där det sista fotogenet håller en suckande lampa vid liv. Ett kök så fullt av minnen att man ogärna ens vill äta igen, någonsin. En sängkammare...
Vi levde tillsammans. Hon var stark, hade en bra familj, ville leva i stan. Här ute fanns ingenting påstod hon. Mina korta texter hamnade i facktidningar på orter med udda namn. Pengar hade jag inga då, nu är min hud torr och mina rörelser långsammare. Vi försökte med päron men ingen av oss hade kunskapen.
Jag gav henne korta men fumliga, grymtande pulser av njutning...kanske tröttnade hon. Efter jag kommit försvann hon alltid ut på toaletten. Hon tog sin tid och klädde sig till tänderna, kammade håret och satte upp det i sin avlidna mors järndiadem. Kontrasten mot min svettiga och otvättade, nyknullade kropp var olidlig. Mer än en gång fick jag skaka liv i henne efteråt när hon stod vid det rökgula fönstret, stirrande upp mot bergets fot............

mer följer inom kort.

Love me, love me, pretend that you love me...leave me, leave me, just say that you need me.

/J