Hannah Arendt

Denna lilla sak jag upplever. Samma flaska vin, har stått där länge nu...den sorteras under färgat glas då den var fylld med rött och är därför grön. Den lilla påsen vid sidan av dörren, med halvtomma soyapåsar och möjligtvis lite ris. Mailet som aldrig besvarats. Denna lättja jag talar om. Hur kommer det sig att de mest banala uppgifter ter sig omöjliga att exekvera...medan företag, i relation, tusen gånger mer krävande utförs utan ansträngning?Om vi säger att det är svårt att få sig att ta livet av ett husdjur...hur svårt är det då att beröva otaliga
människors liv? Är det lätt? Nej, blir det naturliga svaret. Men om man förvandlar sin granne till något mindre? En kackerlacka kanske...eller en hund? Om vi banaliserar mordet dvs.

För att det samhälle vi lever tillsammans i skall fungera krävs det en aktiv handling, ett ständigt upprätthållande. Lite som det samspel som råder mellan Gud och den troende. Att släppa på den aktiviteten kan ha många orsaker men ser vi inte lättja i det att uppge något? Om man släppt, kan man då se andra med samma ögon? Nej. Däri ligger relativismen. Fanatismen inom religioner ligger inte i att de ser åt samma håll, den ligger i att inte se sina grannar. Att inte tala samma språk. Finns tanke utan språk är en klassisk frågeställning. Språket jag inte talar är
japanska och därför tänker jag låta soyapåsarna ligga vid dörren...men jag blir ingen Eichmann idag. Jag öppnar mina
ögon istället.

Du sade inte adjö...jag gör inte alltid det heller....................bara till dem jag älskar.

2046


/J