Arrowroot (Maranta arundinacea) 2.0

Hon var enkel så. Från huset leder en väg upp mot berget. En serpentin, en orm...kantad av höga tallar och spensliga buskar. Den är uråldrig, från början skapad av ripjägares fötter sedan spårad utav tunga traktorer.
Det råder en stilla ensamhet uppå den och det var alltid en bra väg att gömma sina tankar på, ja att gömma vad man än behövde. Selma gillade aldrig mina turer på glömskans stig, nu bodde hon där.
Hinkle byggde en stuga vid bergets fot för ett par år sedan. Det var inget stort men tillräckligt för att två skulle kunna dela på minnen och skapa nya däri. Hinkleätten hade levt på, av och kring berget så länge någon kunde minnas och på en ort så liten dom denna, och av slik art var gamla, stötta, prövade och omprövade, förbättrade och omklippta berättelser allt som fanns. Så ur den hinken kunde det ösas tills baren stängde; ofta utav ren materiell utmattning. Den röda tråden mellan klunkarna var att Hinkles var ett tjuvjagande, krämande samt ockrande släktskap. Den som bodde tre kilometer från mig var en smord bilhandlare som gjorde affärer i byns mitt. Välkammad och med ett bländvitt leende krängde han slitna tyska bilar, avdankade amerikaner och upprostade japaner. Selma såg aldrig åt hans håll och snön verkar aldrig försvinna.
Vårt förhållande hade hade varit dåligt länge när han kom. En ramm i mitt hem, mitt hus banne mig, en pick up av skrytsam storlek parkerad på min uppfart. Han var den gode grannen med väl inövade manér, men rävgift och dåliga skaldjur. Jag teg mest och han kunde därför med lätt elegans falla in i sitt uppenbara syfte. Hans leenden besvarades av en hustru trött på det enkla. De har alla vingar, kvinnor. De var ute på linan att torka, redo att flyga. Jag märkte inget förrän senare...
Det fanns röd lera på vår enkla bils underrede. Lera av den typen som under den tysta våren vaknar och kastar sitt frostiga fängsel och fastnar på allt som kommer till bergets fot.
Nu avtog ljudet, men jag är orolig. Fångad av min handlings konsekvens. I ett rus av vansinne och eftermiddagsöl hade jag kastat hat och etter över henne. Selma. Allt det lilla, det gnagande i vårt liv överdrevs, drevs till nya lågvattenmärken, blåstes upp och slungades ur mig. Den lilla sparven hade inte en chans. Kanske hade hon bara varit där en gång...kanske var hennes ärende oskyldigt? Stammande och skrämd hade hon låtit sleven och syltkaret falla. Glas och röd sockrig röra på hennes mockasiner. Vreden lade sig inte och stormen följde. Jag minns att första slaget inte var planerat. Hon ryggade och klev tillbaka. Väggen, centimeter från hennes hälar och rygg var illa dekorerad. Det hade alltid stört mig, dessa vävda border med bibelcitat och förnumstigheter. Hon var min vingklippta ängel.
Det andra slaget bröt ett pat ben i min hand men jag kände aldrig smärta. Allt skedde nu kallt och i kalkylerad aktion....varje nytt sår beslutade var följande slag skulle landa, styrde handen mot oskadade ytor. Det var jag som var trängd! Det var min rygg mot väggen, jag som ville förbi! Hon förblev tigande under dessa minuter och jag begravde henne inte...jag gjorde en enkel och ytlig grop för hennes lilla kropp samma natt.
Slagverket och snön fick mig att minnas igen, att höja min blick från en kortare text för framtida publicering i jaktmagasinet Gun Dog. Kom på mig själv med en tanke på mina föräldrars terrier i stugan i Vermont. Jag stängde aldrig dörren när jag klev ut i snön på min väg upp mot berget...

"Täck inte över mitt blod, o jord! Låt dess rop aldrig tystna." Job 16:18

/J