Spaghettihår...

...och så var helgen redan förbi. Vad kvarstår är tomma flaskor, tomma tallrikar och en tom säng. Inte helt sant då det fortfarande står vätska i de söta flaskorna i badkaret...och lite hårstrån av en längd som avslöjar att de inte är mina. Städandet avtar runt dem, små minnen men så behövliga. Livsavgörande då de bevisar att denna helg kommer att följas av många fler, och har jag tur kan jag skapa nya minnen. Om musli, om bak, om västliggande städer, om långa morgnar, om sena nätter eller om bara henne...det viktigaste. Så vad nu annat än att bli bättre...godnatt och sov gott.

Se så stolta de står...de vacklar inte förrän bottensedimentet är i glaset

Två prestige bourgogner för källaren, två dolda best.nr. (amarone) från systemet rakt in i vinprovningen. Tror de uppskattar den. Toppbetyg rakt igenom. Plus två Dal Forno Valpolicellor som nog måste hållas inhägnade en rad år innan ett dygns dekantering.

Har få drickviner här, Dante-amaronen hade en vinskadad kork så betygsättningen var svår. Misstänker att den tagit en törn, rent kvalitativt men ner gick den. Behöver nya men plånboken ropar efter hjälp...

en söt röst i natten...

...ligger i soffan i Lund och närmar mig tvåhundra sidor av glädje. Oates håller min hand när morfinet nu helt klingat av, och det känns bara bra. Uppskattar klänningen bredvid...faran är bara att ifall man sitter på den, lite för mycket instoppad, kan den visa mer än den döljer när man reser sig upp. Det är ingen fara för vissa rumpar...och vissa kvinnor, de som t.o.m. vill plåstra om en.

Men nog om förkläden och mjöl...jag har åtta nya flaskor att glädja min garderob med och en av dem är utvald att delas i bästa sällskap. Poggio al Tesoro, dedicato a Walter -04 till en mindre vilträtt måste duga om nu något vin nu kan nå upp till sällskapet. Får hoppas...Vin två alltså klart efter Geisenheimer Rothenberg, Riesling Eiswein. Den till ostarna.

Bara förrätten kvar...enkelt val egentligen men sen när vill man vara förutsägbar? Kanske en eller två ostron då, men de får inte vara ensamma! Har en liten tanke...flera egentligen men de hör hemma i kvällsljus, stearin och bubblande viner och absolut inte här.

Känner mig varm...så jag återgår till boken.

"Jag hatade dig för att du inget märkte"

En östanvind som driver upp vansinnestalet i byn...incest löper som en obehaglig tråd genom hela filmen och mord är ett familjedrag. Jag ligger febrig i stora smärtor, väntar på morfinets effekt och ser Almodovars Volver.
När tre läkare, fyra kvinnliga irakiska läkarstuderande, tre undersköterskor, två sköterskor och en fascistoid uberläkare har sett dig naken i fosterställning har du bara skämt att ge din anestesiläkare (en sådan där härligt bra kille) och dina två kirurger. Två klart luttrade kvinnor i lätt Chicago Hope spexiga scrubs med ett sinne för humor; de lät mig driva med mig själv och dem i flera minuter innan de fått nog. Tänkte först inte räkna till tio då det tydligen inte görs nuförtiden...läkaren på semester sade det. Höll fokus i kanske fem innan narkosen släckte mig men vem räknar?
Styckad likt den första tonfisk på Tokyos fiskmarknad ligger jag i sällskap med genomspanska kvinnor och vad mer kan jag begära? Feminina rakt igenom men aldrig rådlösa. Ser Penelope sjunga med hela Spanien under hennes fötter. Du behövde aldrig Hollywood...otippat stora bröst har hon (som underhållande nog påpekas senare i filmen), underbara kvinna. Hon skär grönsaker i köket och hennes dotter med lätt Ronaldinhska drag har dödat hennes man. Giv mig en filt och jag ser den åter.

Lätt sugen på kräftor.

Besitos (Beijo sötnässlan)