Syntax Caruso

Dimman ligger finkorning och tjock över fälten som bär mig ned mot vattnet. Sakta stannar bussen till och plockar upp en ung kvinna, kanske tjugo och något år. Söt med en rätt säker hållning och en stil hon märker väcker uppmärksamhet. Hon kastar några blickar runt innan hon bestämmer sig för platsen framför mig. Jag återvänder till litteraturen, inte många sidor man hinner med under en kvart...när jag kastas tillbaka till min barndom på boholmarna.

Båthuset...båthuset med tjärat trä, trossar och garn, gamla linor, rost och murkna brädor...med vasskomposten vi brände strax bakom Hon luktar morfars minne! Boken ligger i knät och jag får brotta ned tanken på att vidröra hennes hår, här i ljuset gråaktigt men blont och klippt lite åt sidan. Jag stannar vid att se på henne. Hon har igenkännbara klarvita hörlurar och vilar ganska bekvämt mot rutan åt höger. Vi har nog kommit halvvägs när värmen i fordonet besvärar henne......hon lossar halsdukens grepp från sin hals och låter den falla. Varför? Mina grusiga ögon ser ej längre drömmar om kalla hamnorter och äventyr, mina trötta öron vaknar och hör nu gnisslande axlar och gamla suckande passagerare...och flickan framför mig har släppt lös en alltför söt doft av insmickrande parfym...den typ man använder för att locka unga män med. Ingen tjära utan jasmin, inget trä utan simpel sandelkopia. Ingen morfar och våt durk och kittlande morgnar, bara för mycket billigt sex igen. Jag hade uppskattat det för ett bra tag sedan men nu tänker jag på hur hennes äldre, kvinnliga kolleger uppfattar henne....aj, aj. Håll dig utom hörhåll i fikarummet min vän.

Gamla, gamla Johannes....Auster kallar och behöver ej besvära sig länge över ouppmärksamheten. Två sidor hinner jag med innan jag lämnar torget för den ännu dimhöljda kajen. Arbetare skyndar in och ut i den tjocka gröten och häftigt gula fordon rusar till ogrävd mark.

Sov hos mig T.... snart lyfter vi