"Vis är den som nöjer sig med världens spektakel...."

2/7 15.50

Vi lämnar i hög hastighet hamnen. Så som det skall vara. Neapel från distans slår mig paradisiskt. Kuperat, eleverat...jag lyfts och det är vi nu, inte jag. Vi som delar däckplats. På väg.
Barndomens och sedermera ungdomens stormar gav mig alltid känslan av ett unikskap. Det mytiska i naturens väsen; när lekars glädje och föräldrars tillrättavisningar ändrar anletet uppåt och nedåt visar stormen vad liv och uttryck egentligen innebär. Böljande krusningar på kinderna förebådar...därefter häftiga blinkningar med ögonen, sedan vindslagen som försätter hela kroppens tyngd i gungning och rubbar läpparna...en sprinters kinder...där tårar rinner efter livets backar och en faders stränga ord, här!, där gör vinden tvättbrädor. Vem är nu mäktig? Bestämmer du fortfarande över ditt eget öde? I antikens trakter så mer mytiskt än i Lomma...På en snabbgående farkost i romerska vatten hittar jag hem...Kungshuset i Lundagård misslyckades med sammanhangen känner jag.
Det hårda livet är mjukt på sjön...och jag minns min morfar.

F. Pessoa/Ricardo Reis/Alberto Caeiro/Bernardo Soares/Barão de Teive/Álvaro de Campos