Intermission

Små svängande gator formade, inte av efterkrigstidens funktionalitet utan av gammal efterhängsenhet. En blå Polo parkeras smidigt och med van hand på sedvanlig ort. Mellan fronten och garagets vägg står en provocerande grön tusenkubiks japan. Varmt i luften men inte för varmt...passande landet självt.
Huset är väl en sjuttiotalsprodukt; väl inrett men lite tantigt. Dotter 2.0 är på skidsemester med sin pojkvän. Yngre och inte med samma tunga ärr. Tänderna, en smula vitare och med kvicka nyfikna rörelser. Hon önskade träffa mig...och jag hyste tyvärr samma önskan. Skammen igen.
Föräldrarna är upptagna med en kort semester; syftet är att rädda äktenskapet. Någon slags tur i bergen. Turer är norsk sundhet...på föräldrarnas språk är det som kallas sunt något befläckat och obrukbart. Vi packar upp och jag för min hand över hennes rumpa...jeans emellan. Vi står fortfarande upp. Hon ler och jag ser den älskvärda rodnaden. Ej att stannas upp försvinner hon in i köket. Jag går trapporna upp och in på gästrummet. Nerifrån hör jag klirrande från köket och när jag lägger våra kläder på sängen ändrar gästrummet helt karaktär...går ner.
Allt som behövs göras är att lägga det redan skalade och hackade i grytor, röra och påtaga sig rollen som ansvarig för måltiden. Vitlök, kidneybönor, ris och saffran...tankspritt hanterar jag situationen medan öl tages fram till oss. Tittar upp och vänder mitt huvud mot matsalen, väl medveten om vad jag kommer att se. Minns första våta ögat. Allt är dukat...förstår att hon skyndat sig och stressat fram perfektion. Ger mig allt. Släpper den enkla träsleven och tar ölen från hennes hand. Ögonen klara igen, som de måste vara...jag är ju mannen här. Hon förstår för hon har alltid förstått män som mig. Att vara unik, ensam och först är en svårskakad illusion...men dumheten är ljuv.
Vad jag gjorde var att få henne att begripa att de män hon en gång förstod och litade på inte har blivit sämre...det var bara han...och vad han gjorde i baksätet på en stor, svart jeep i Brooklyn. Man finner mycket i en omfamning..och nu bara säkerhet, helt utan tvivel.
Tvingar till mig disken...och för att kompensera för sysslobortfallet fyller hon en grön vattenkanna och försvinner ut på gården. Hon tar sin tid och jag finner min chans för briljans. Så jag diskar noga; inget annat hade dugit, men snabbt...snabbt som tåget jag kom in med. Hon överraskas därute i natten, i ett linne hon burit för länge, bland rabarbern. Jag står med ryggen mot henne men till fullo medveten om att hon insett min närvaro. Vattnar säkert en perenn. Allt jag tvivlat på, blomstermässigt, kallar jag perenn. Hon måste vara dum om hon tror att jag inte hör henne. Dum har hon aldrig varit....

Fortsättning följer ---->