REM...väck mig inte älskling

Lite regn hade inte skadat den dammbeströdda gårdsplanen. Cykelhjul med ekrar målade av rost från senaste kriget lutade mot verktygsboden. Styva brädor och grönmurkiga plankor med snett islagna spikar, av det slag man förstår att barn en gång lekt här. Gräset, mjölkigt och svårfokuserat i hettan, spred sig kring de lavaklädda sättstenarna. Det var en dröm.
Ett solur var på en avsida plats en ensam utstickande detalj. Tung och skinande ren...ditsatt 1912 till minne av Bobbit, en gatukorsning med sällsynt fult resultat...
Hon stod ofta där, i skira kjolar och glitter i sina lockar. Hon gjorde sig aldrig vän med dagen...men natten...den djupblå natten, när eldflugornas timme begynner, var hennes älskare. Det stickande fula förvandlades med svalornas sena flykt till ett under av ljus. Med vit hy mot nattens isande tystnad och tindrande hår mot världens tak tog hon sitt första barnsteg ut mot vägen...ut från min gård och ur mitt liv.
Lite regn hade inte skadat den natten...lite regn hade aldrig fört henne tillbaka....vem bär min dröm vidare? Bryt lite bröd, skär mig ett stycke korv och servera mig en öl vid de rapsgula dikterna. Jag somnar om

En dag kvar...26 jordsnurr senare...

/J