Between one embrace and the next...

Efter en helg...vilken stor helg; sitter jag nu och minns mig själv och mina reaktioner på nittiotalets bästa film. Då var jag tjutton, nu tjugonio. Det känns djupare idag, större då. Känslorna är annorlunda. Då sjöng min själ. Nu ler den tungt över ämnet.
En film främmande dagens globaliseringsretorik men ändå en palimpsest därunder på samma ämne som pockar på uppmärksamhet...den gör det i långa kameratagningar över gränser, flykt ej flytt...gator byter namn och resor mellan stater och identiteter sker på makthavarnas bord, hem bryts upp. Namn försvinner, tages och glöms bort.

Det är en stor sorg som vilar över karaktärerna och alla vill älska...men bara tårar i ständig exil är denna film om balkan och människors inre liv.

...