Intermission 2.0

----> fortsättning på tidigare inlägg...


...dum har hon aldrig varit och hennes hand glider lågt. Det mörknar och solen lämnar vårt kvarter till en högsommarnatt när hon sätter sig i mitt knä, där ute i en av de vidsträckta korgstolarna. När vi egentligen bara borde njuta av den tyska eftervärmen är jag osäker nog att bryta tystnaden. Känner jag mig själv var jag nog bara tvungen att göra det. Det är en simpel ensamlek, fantasier...låtsas vara en föräljare/bank vid autostradans vägren...och då hon kan sina banker och motorvägar inser jag att det är försäljaren hon lockas utav. Alla säljer vi oss på olika sätt...får jag bara henne (och hon...och henne där...och, ja...) att le hade jag sålt resterna me´!
Så vi älskar i källaren, knullar i gästrummet, provar nya saker framför morgon-tv'n, orgasmerar på altanen...sen blir allt sämre. Att få njuta hennes kön i hennes lillasysters rum fick jag kämpa mig till. Är smidig (tycker jag...) och nämner bara i förbifarten, som en parantes, att vi missat ett rum i huset. Ett rum som fortfarande är oskyldigt. Får det att framstå likt huset vore en icke komplett frimärksamling där det syns retfullt ifall icke det sista shilling bancot hamnar i den tomma rutan... För henne är det något annat, jag vet det. Systern...yngre, mer uppskattad, mer uppmärksammad...lättare och fastare bröst, smalare midja och en sötbullig ung rumpa..och hon sken alltid upp i min närvaro. Fåfängan släpper man aldrig visst...
...min kvinna ger med sig. Ger upp på samma sätt hon alltid gjort...hon vill ju glädja mig...men det är med en bitter eftersmak. För min skull igen, men nu saknar hon glädjen; hon vill inte. Hon vill egentligen inte. (Var bara tvungen att suga på den meningen). Det står ett foto av lillasyster vid sängens huvudända. Strålande fotografi, självfallet. Och så mycket jag kämpat för att få den varma kvinna jag begraver mitt ansikte i att tro på sig själv, men mest på oss andra...och så gör jag vad? Jo, du ber/tvingar henne att göra något hon inte vill....och sen vid njutningens höjdpunkt höjs blicken och stannar lite, lite för länge och lite för högt...
Det finns mer att berätta; allt är inte mitt fel. Men det är det. Det är det.